Karin Inde tillträdde som ny ordförande för KLYS vid årsmötet i maj. I botten är hon musiker, kompositör och projektledare och har i många år levt som frilansare med egen firma. Varför tackade hon ja till uppdraget som ordförande för KLYS? Vilka kulturpolitiska och samhälleliga förändringar hoppas hon på att genomföra för det professionella kulturlivet i Sverige, i sin nya roll? Och är ett gott klimat för kulturskapare viktigt för någon annan än dem själva?
Hej Karin! Varmt välkommen som vår nya ordförande! Vi ser mycket fram emot att få arbeta tillsammans med dig och lära känna dig! När Valberedningen hörde av sig till dig med frågan om att bli KLYS nya ordförande, vad tänkte du då och vad var det som gjorde att du tackade ja till uppdraget?
Jag blev väldigt glad och taggad. Samtidigt var det lite lustigt med tanke på att jag i våras hade inlett en operation som gick ut på att säga nej och gå ur några styrelser. I efterhand blev det lite som att jag omedvetet hade sett till att skapat plats för detta fina uppdrag.
Du har en bakgrund som pop- och jazzsångerska och kompositör, berätta om det och hur vägen dit såg ut.
Drömmarna om att bli musiker och sångerska startade som för så många andra på den kommunala musikskolan. Min låg i Karlstad och var mitt andra hem under hela tonåren. Mycket tack vare min pianolärare Melker Steen som också drev skolans egna lilla storband. Där var jag sångerska i fem år och det var få helger vi inte spelade på olika fester runtom i Värmland. Melker fick ta över mig som pianoelev, då han var den enda som kunde lära ut ackord. Själv var jag smått besatt av pophitsböckerna framför synten hemma och det var Melker som fick in mig på jazzen. Som tonåring var jag väl så gott som världsberömd jazzsångerska i vissa delar av Värmland och fick spela runtom på jazzklubbar, festivaler och privata fester ofta med stora musiker på genomresa. Sen dess har jag aldrig haft så mycket gig.
Men jag utbildade mig till musiker på musikhögskolan i Göteborg och levde sen som fritt verksam musiker, kompositör, projektledare och lärare med egen firma. Jag har gjort fyra skivor i eget namn och medverkat på många fler. Sjungit och spelat i olika konstellationer på klubbar, konsertföreningar, konserthus och även många skolor genom åren. Och min egen musik har väl landat precis där mitt i mellanrummen mellan popen och jazzen.
Har din egen bakgrund som yrkesutövande musiker banat väg för ditt engagemang för att vara med och förbättra villkoren för professionella kulturskapare? I så fall hur?
Absolut. Tack vare att jag fick ett krångligt, svårtydd management-avtal i min hand, så kom jag i kontakt med Musikerförbundet ganska tidigt. Och några år senare var jag ordförande i öst-avdelningen. Några år tidigare var jag också med i uppstarten av föreningen Impra, som jobbar för jämställdhet inom jazzvärlden. Och de där engagemangen ledde till att jag för tio år sedan tog över som verksamhetsledare för riksförbundet Svensk Jazz. Och idag har jag samma roll på Musikcentrum Väst som arbetar för att främja villkor och förmedla arbete till musiker och artister. På MCV (Musikcentrum Väst) är också alla på kontoret i grunden utövare själva.
Vilka andra uppdrag har du och hur kan de hjälpa dig i ditt arbete som ordförande för KLYS?
Som den musiknörd jag är, sitter jag just nu i styrelserna för SAMI, Musikerförbundet och Musiksverige. Tre organisationer som alla antingen ingår i eller har ett nära samarbete med KLYS. Det gör ju att jag redan har bra koll på KLYS verksamhet, men samtidigt har jag mycket att lära om alla andra fält som KLYS representerar – allt från scenkonsten till litteraturen och bildområdet i bred bemärkelse, för att inte tala om mediepolitiken. Det är det första jag har tagit tag i som ordförande: att bredda mitt perspektiv och få koll på prioriterade frågor inom de andra kulturområdena.
Vilka kulturpolitiska frågor ser du som viktigast – på kort och på lång sikt?
På kort sikt handlar det ju om att få i gång maskineriet överhuvudtaget igen. Och det är ju ljuvligt att se hur det så sakteliga börjar röra på sig igen när samhället har öppnats upp. Måtte detta hålla hela vägen nu. Samtidigt är många fritt verksamma kulturskapare fortfarande mitt i krisen. När konserter, föreställningar och utställningar drar igång är det redan mycket framskjutet och inställt som ligger i kö och det är just nu stört omöjligt att boka in nya jobb närmaste tiden. Dessutom har de största arrangörerna och produktionerna mycket långa ledtider, så närmaste året kommer fortsatt att vara en kamp för att hålla sig kvar i branschen.
På lång sikt handlar det om att stärka kulturens roll som ett fjärde välfärdsområde. Kulturen kan på många sätt vara med i arbetet för att skapa ett hållbart samhälle – kulturen skapar mening och sammanhang, samtidigt som den ger perspektiv – både ditt och andras – och den får dig att både känna och tänka – men om kulturen ska kunna vara en bra kraft för detta måste den i sig vara hållbar och då krävs bland annat hållbara villkor för de som skapar själva innehållet, de professionella kulturskaparna.
Har samhället och den svenske medborgaren någon vinning av ett välmående kulturliv i Sverige?
Ett levande kulturliv i en stad, region och land bidrar kraftigt till att skapa mening för dess invånare. Det hjälper till att ruska om oss – ibland för att vi tycker att det är oerhört vackert, roligt eller intressant, ibland för att vi tycker att det är fult eller otäckt. Konst och kultur lockar oss till att ständigt tänka nya tankar, prova nya ord och se och känna saker ur andra och andras perspektiv. En livsviktig funktion för ett progressivt välfärdssamhälle om du frågar mig och det är ju något som Sverige som land på många sätt har levt efter i några generationer nu.
Det finns mycket som behöver stärkas och utvecklas in i samtiden, men det finns också befintliga strukturer som vi ska glädjas åt och jobba hårt för att bevara och försvara.
2022 är det riksdagsval i Sverige, hur ser du att KLYS kan arbeta för att påverka politikerna i en sådan riktning att det gynnar kulturen och kulturskaparna?
För att påverka och utveckla strukturer är dialog och samarbete det första som behövs. Här ser jag KLYS som den organisation som kommit längst i landet hittills och under pandemin har KLYS också visat sin tydliga funktion och kraft som både samordnare och megafon för våra gemensamma behov under krisen.
KLYS ska ju föra de professionella kulturskaparnas talan och vi har nu i höst inlett arbetet med att ta fram ett eget valprogram där vi kommer lyfta fram konkreta förslag på hur kulturskaparnas villkor bör stärkas. Kulturskaparna är samtidigt del av ett ekosystem som vi inte klarar oss utan. Vi behöver ingå i samhällets sociala trygghetssystem för att våga verka professionellt, vi behöver professionella, upplysta och betalningsvilliga arrangörer, uppdragsgivare och användare och – vi behöver en bred och engagerad publik som känner sig inbjuden. Här ser jag att de olika delarna i ekosystemet i kulturlivet skulle kunna få upp ögonen och öka förståelsen för varandra. Och kroka arm i större utsträckning. Och då pratar jag om allihop: Kulturskolorna, studieförbunden, kultur i förskola och skola, föreningslivet, intresseorganisationerna, bolagen och institutionerna. Jag är mycket nyfiken på vilka frågor – det räcker med en fråga egentligen – som precis alla i kulturens ekosystem skulle kunna ställa sig bakom gemensamt. Är 2022 rentav det valår där kulturens aktörer lyckas göra gemensam sak och kulturen blir en valfråga? Jag står redo att ingå i det arbetet.
Foto: Thron Ullberg