Marika Lagercrantz är ordförande i KLYS sedan 2015 och arbetar samtidigt som skådespelare och regissör, nu senast vid Östgötateatern.
Vad är aktuellt för dig som skådespelare och som ordförande för KLYS just nu?
Jag är just nu aktuell som regissör på Östgötateatern med pjäsen ”Stark som en räv” av Ylva Lööf. Pjäsen handlar om bakgrunden och upptakten till ”Macchiariniskandalen” på Karolinska sjukhuset i Stockholm och om ekonomiseringen av vår sjukvård.
Som KLYS ordförande är en av de viktiga frågorna att värna upphovsrätten och se till att det finns en balans på avtalsmarknaden. Vi står även inför valåret 2018 där vi följer partiernas kulturprogram. Just nu är jag väldigt uppåt tack vare regeringens stöd för det fria konstlivet och hoppas att det görs en liknande insats för kulturinstitutionerna så att de kan betala skäliga löner och ersättningar för konstnärlig produktion.
Vilken är den viktigaste kulturpolitiska frågan för dig inför valet 2018?
Det finns många viktiga frågor men vi måste börja med att värna konstens och journalistikens infrastruktur i vårt land som en förutsättning för demokrati. Rapport efter rapport visar att de otrygga arbets- och anställningsvillkoren är ett av grundproblemen när det gäller den utsatthet som journalister och andra kulturskapare befinner sig i. För att skapa ett samhälle där dessa personer kan och vågar uttrycka sig fritt och känner sig trygga krävs de åtgärder från flera håll.
Vad anser du främst behöver utvecklas inom kultursamverkansmodellen?
Oj, en stor fråga! Fortsätt utveckla modellen som en utveckling av 1974 års kulturproposition om att decentralisera kulturpolitiken till fler regioner utöver Stockholm.
(KLYS arbetar för en vidareutveckling av de kulturskaparsamråd som regionerna har dialog med inför framtagande av nya kulturplaner och lanserar inom kort en Samrådsguide med tips och råd både till kulturskapare i dessa samråd samt till regionala företrädare.)
Vad fick dig att börja arbeta med kultur?
Från allra första början var det ett uttrycksbehov jag hade som inte fick plats i vare sig skolan eller hemmet. Jag skrev pjäser när jag var åtta år i den dåvarande ”Vår teater” (nu i form av Kulturskolan) som sedan fortsatte in på en yrkesbana som skådespelerska och regissör. Vad som dock får mig att fortsätta är att konsten ger en möjlighet till reflektion i en galopperande värld.
Foto: Madeleine Söder