Under KLYS 60-årsjubileum uppmärksammar vi våra 14 medlemsorganisationer genom en intervjuserie här på KLYS hemsida. Vi presenterar två medlemmar i månaden under året. Tanken är att lyfta fram två olika konstområden och bl a ta reda på hur de samarbetar konstnärligt och/eller kulturpolitiskt.
Denna månad är det dags för Konstnärernas Riksorganisation och Sveriges kompositörer och textförfattare, SKAP. Här nedan får ni möta Sara Edström, nytillträdd ordförande i Konstnärernas Riksorganisation.
Sara Edström har främst arbetat med skulptur, men har den senaste tiden också börjat göra experimentell electronica-musik, som en utmaning för sig själv. Parallellt med det egna konstnärliga arbetet är Sara en av de drivande personerna bakom konstnärsdrivna Galleri Syster i Luleå.
Du har varit ordförande för Konstnärernas Riksorganisation sedan årsstämman i maj i år. Vilka överraskningar har du mött och vilka utmaningar ser du framöver?
Största överraskningen var väl att jag fick den hedervärda förfrågan om att bli ordförande! Men jag är en person som tycker om utmaningar och blev genast glad och inspirerad och tackade såklart ja till posten. Det känns otroligt fint att jag fått så brett stöd från konstnärskollegor runt om i landet, det betyder naturligtvis väldigt mycket att jag får ett sådant förtroende att driva våra frågor. Den stora utmaningen är att balansera arbetet så att jag inte blir för otålig, och därmed kanske känner att det är övermäktigt, när förändringarna och förbättringarna inom vårt fält går för långsamt.
Det gäller att se i backspegeln och verkligen vara stolt över de framsteg som gjorts tack vare idogt arbete av de som gått före mig. Konstnärernas Riksorganisation vill ju öka förståelsen för att våra medlemmar ska kunna leva långsiktigt hållbara yrkesliv, och även hållbara pensionärsliv när det är så dags.
Jag ser också en stor utmaning i att mobilisera alla goda krafter som står upp mot populistiska politiska tongångar som ser konst (och särskilt samtidskonst) som något icke önskvärt och dekadent. Det skrämmer mig att det tycks vara så svårt för politiker och tjänstemän att hålla fingrarna borta från det konstnärliga innehållet. Vi måste om och om igen enträget påpeka: armlängds avstånd!
2016 gick Konstnärernas Riksorganisation samman med Föreningen Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare, KIF. Hur har den nya organisationen utvecklats sedan dess?
Sammanslagningen har genomförts på ett bra sätt och vi känner oss väldigt starka tillsammans. Vi företräder yrkesverksamma bildkonstnärer, konsthantverkare och formgivare och det är ju en gemensam erfarenhet av att arbeta på en konstnärlig grund, gemensamma frågor om vettiga villkor och schyssta avtal för oss alla.
På Riksmötet då jag blev vald tog Ulla Parkdal till orda för att ge en kommentar till att allting tar så lång tid. För 40 år sedan var Ulla Parkdal ordförande för Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF) och redan då fanns önskan om ett gemensamt bild- och formförbund. Det tog alltså nästan 40 år att förverkliga denna önskan och Ulla Parkdal uttryckte sin glädje över att vi nu verkar tillsammans i en enad organisation.
För mig att få kliva in i organisationen nu när sammanslagningen är genomförd på ett så bra sätt känns väldigt peppande, nu tar vi stora gemensamma kliv mot bättre villkor.
Bild- och formkonstnär anses generellt inte vara ett bristyrke och är heller inte ett yrke som ungdomar uppmanas söka sig till, trots att resultatet av konstnärers arbete nära nog ses som en självklarhet i vårt samhälle. Hur vill du arbeta för att säkra återväxt och framtidstro för kommande generationer bild- och formkonstnärer och öka förståelsen för yrkets betydelse i samhället?
Att unga människor skulle avrådas att bli bild- och formkonstnär är ju ett bevis på att det är ett segt och ibland otroligt frustrerande arbete att ändra på de fördomar och attityder som omger vårt fält. Vi ser ju hela tiden hur bild och form tar större och större plats runt omkring oss, hur de olika konstformerna skapar nya genrer och sätt att förhålla sig till samhället runt omkring.
Det behövs konstant fler röster, fler uttryckssätt som vrider och vänder på perspektiven och speglar vår samtid. Ju fler vi blir desto större och bredare arbetsmarknad skapar vi ju tillsammans. Det finns inte ett fast antal platser på en snäv konstscen som vi alla måste konkurrera om, det finns istället oändliga möjligheter.
Jag är övertygad om att bästa sättet att få unga människor att känna att det här är ett yrke, en plats, en plattform, där deras röst är värdefull är att öka möjligheterna för unga att faktiskt möta konst och konstnärer i sin vardag. Att de estetiska ämnena i skolan ges större betydelse, att konstnärer kan jobba i skolorna, att det är fri entré till museerna, ja, ni vet allt det där som gör det möjligt att hitta till konsten.
Vilka förbättringar hoppas ni få se för era medlemmar på arbetsmarknaden och i de sociala trygghetssystemen de kommande 10–20 åren? Vad är drömscenariot?
Vi arbetar stenhårt med att lyfta medvetenheten om vad M:et i MU-avtalet egentligen bör innehålla. Många utställningsarrangörer betalar nu Utställningsersättning, men ger inte konstnärerna vettig Medverkansersättning. Ett drömscenario vore ju att den konstnär som kontrakteras för att göra en utställning även ska få betalt för sin nedlagda arbetstid. Självklart ska det även gälla alla andra typer av uppdrag konstnärer gör, inte minst gäller det offentliga gestaltningar där Konstnärernas Riksorganisation just nu håller på att ta fram nya arvodesrekommendationer.
Ett annat viktigt påverkansarbete är att få till stånd en förändring i socialförsäkringssystemen så att t.ex. stipendier blir sjukpenning- och pensionsgrundande inkomster.
Jag ser med stigande oro på hur många kollegor i den här branschen går i väggen och bränner ut sig. Vi måste se till att våra villkor, som ju till största del består av ett otroligt mångfacetterat arbetsliv, måste bli tryggare och mer hållbara. Vi vet att konstnärerna ligger lägst i inkomstligan så vi kämpar naturligtvis för att konstnärernas inkomst av konst ska öka.
Drömscenariot är att fler konstnärer kan skapa mer konst under ett långt och friskt yrkesliv, och även ha en ekonomisk trygghet som sjuk, föräldraledig och pensionär!
1959 var Konstnärernas Riksorganisation en av de nio organisationer som var med och bildade KLYS. Vad har KLYS betytt för bild- och formkonstnärer genom åren och vad vill ni i Konstnärernas Riksorganisation se för samarbeten i KLYS i framtiden?
Jag kom som nyvald ordförande för Konstnärernas Riksorganisation rakt in i KLYS och det kändes otroligt mäktigt att sitta runt mötesbordet med så många skarpa företrädare från de olika medlemsorganisationerna. Det är så uppenbart att vi har många gemensamma frågor som vi alla enträget arbetar för. Självklart är vi starkare tillsammans. Vi vill helt enkelt skapa bättre villkor och förutsättningar för att mer kultur ska kunna skapas och spridas. Utan att upphovspersonerna går sönder på vägen.
Jag ser KLYS som en viktig kraft där vi går samman med våra olika kompetenser och står starka i det politiska påverkansarbete som krävs för att våra frågor ska komma högre upp på dagordningen.
KLYS har även intervjuat Alfons Karabuda, ordförande för SKAP – Sveriges kompositörer och textförfattare. Tror du att Konstnärernas Riksorganisation och SKAP skulle kunna hitta fruktbara samarbeten – konstnärligt och politiskt – framöver och i så fall hur?
Konstnärsyrket är ju så brett och innefattar de flesta konstnärliga uttryck idag, gränserna suddas ut mellan genrerna och många arbetar med ord och musik i sina konstnärskap. Så självklart finns det möjlighet till många möjliga fruktbara konstnärliga samarbeten mellan våra medlemmar. Det där är ju de kreativa yrkena bra på att ta tillvara och skapa nya genreöverskridande projekt.
Det Konstnärernas Riksorganisation gör är att tillsammans med de andra organisationerna i KLYS bedriva ett politiskt påverkansarbete. Vi arbetar tillsammans för att höja medvetenheten om att våra medlemmar måste få verka på en arbetsmarknad där de ses som de professionella yrkesmänniskor de är.
Foto: Sara Edström