Ordförandens ord är hämtat från KLYS årsbokslut för 2023, som du kan läsa i sin helhet här.
2023 var ett år när världen tycktes trängd av negativa krafter från alla håll samtidigt. Kanske har det alltid varit så, men året kändes åtminstone dystrare än vanligt.
Och visst fanns – och finns – det gott om svarta moln: Ett alltmer uppenbart och i stort sett ignorerat planetärt klimatnödläge. Ökande ekonomiska klyftor, minskande förtroende mellan människor och stater. Krig i vår omedelbara närhet och oro i stora delar av världen, inflation och gängvåld och höjd terrornivå på hemmaplan. En budget som tvingas prioritera grundfrågor som lag och ordning, sjukvård, och nu även ett kraftigt utbyggt försvar. Kulturanslag som sällan räknas upp – vilket betyder att de sänks – viktiga delar av infrastrukturen som folkbildning och konstnärspolitik som på allvar är hotade.
Lägg till detta den generativa AI-teknikens genombrott, och insikten att AI inte alls bara vill låta oss slippa tråkiga rutinuppgifter: Den vill ta över kulturskapandet, och gärna kulturskaparnas inkomster också.
Det är svårt att vara hoppfull inför ett sådant scenario. Och ändå är det just hopp jag tycker mig ha sett mest av under min första tid som ordförande i KLYS.
Jag ser hopp i den tålmodiga kampen för rimliga villkor och social trygghet för kulturskapare. Jag ser hopp i den allt viktigare debatten mot intolerans, orättvisor och våld. Jag ser hopp i hur kulturskapare, när viktiga värden och principer hotas, agerar tillsammans och ställer oss bakom dem.
Men det största hopp jag känner är inte beroende av empiriska exempel. Det bara finns där, oavsett vad som händer, oavsett hur mörk världen ter sig. Och även det har med kulturskapande att göra.
Det hoppet finns i ögonen hos de människor som upplever resultaten av det vi skapar. Ett barn som får möta en bok eller ett konstverk, en film eller scenföreställning, en förklarande text, som får sjunga och spela tillsammans med andra. En vuxen som genom en konstupplevelse får syn på det allmänmänskliga i sin personliga plåga eller glädje. Samma hopp finns nog förresten i våra egna ögon också, när allt funkar och vi faktiskt får göra det vi är bra på.
Så oavsett hur dyster framtid vi än står inför kan jag inte sluta tro på att kultur gör skillnad. Kultur är en spegling av det bästa och sannaste hos människan. Den är vår dröm om allt det som vi skulle kunna vara.
Så länge den drömmen finns kvar, känner jag hopp.
Mårten Sandén, ordförande KLYS
Foto: KLYS