Den 19 januari invigningstalade KLYS ordförande Mårten Sandén vid ett konstituerande möte i Vänföreningen för Konstens Hus i Kungsbacka. Föreningens mål är att bygga en central konstnärlig mötesplats med bland annat utställningshallar och verkstad för yrkesverksamma kulturskapare. Här kan du läsa talet i sin helhet.
KLYS medlemmar är 14 kreativa fack- och yrkesförbund: konstnärer, fotografer, tecknare, musiker, kompositörer och textförfattare, författare och översättare, journalister, dramatiker, läromedelsförfattare, skådespelare, regissörer och filmare och många andra.
Genom våra medlemsförbund företräder KLYS cirka 30 000 yrkesverksamma kulturskapare. Vår främsta uppgift är att samordna förbundens verksamhet i frågor som rör yttrandefrihet, upphovsrätt, ersättningsnivåer och sociala villkor för professionella kulturskapare.
Men den yrkesverksamma kulturskaparen kan inte existera i ett vakuum. Det ideella kulturlivet, folkbildningen och en kulturintresserad allmänhet är absolut nödvändiga för att en professionell kultur ska existera.
Utan en publik är professionell kulturverksamhet ganska meningslös. Och utan inkomster från privata eller offentliga aktörer är den omöjlig. För att bli professionell kulturskapare behöver man oftast utbilda sig, och för att trygga återväxten inom kreativa yrken behöver unga människor få möta konst och kultur redan i skolan.
Det behövs mellanhänder, som utställningskuratorer, gallerister, scen- och filmproducenter, bok- och musikförläggare, recensenter, bibliotekarier, kultursamordnare, myndigheter, politiker och tjänstemän på alla nivåer, etc, etc.
Vi behöver platser, tillgängliga för alla, där kulturen kan utvecklas och presenteras.
För alla professionella kulturskapare är därför ett Konstens Hus i Kungsbacka en mycket god nyhet. De omedelbara fördelarna för KLYS medlemmar är uppenbara: Tillfällen till kreativa möten och samarbeten, utställningsmöjligheter, tillgång till verkstad och inte minst en plats där man kan inspireras och möta sin publik.
Ändå tror jag att det viktigaste med ert initiativ är något annat.
När man arbetar med kultur, och mer specifikt med professionella kulturskapares villkor, är det lätt att fastna i detaljer. På KLYS granskar vi utredningar på kulturområdet, vi uppvaktar myndigheter och politiker i hela landet. Vi håller koll på hur anslag och ersättningar växer eller – oftast, just nu – krymper. Vi lyssnar på våra medlemsförbunds specifika problem och försöker bidra till lösningar. I bästa fall hinner vi också skapa själva eller uppleva frukten av våra professionella kollegors arbete i form av färdiga verk på scen, i böcker eller på utställningar.
Men då och då måste vi höja blicken och fundera på vad kultur egentligen är. Vad har vi den till? Vad är den bra för?
När jag blev vald på KLYS nämndmöte för drygt ett år sedan försökte jag sammanfatta vad jag väntade mig av uppdraget. Då sa jag att kultur i grund och botten handlar om hur vi vill leva våra liv, och om vilket samhälle vi vill ha.
Den övertygelsen har bara blivit starkare under mitt första år som ordförande.
Kultur är varken underhållning eller självförverkligande, även om den ibland kan fungera som bådadera. Kulturen är ett samtal som vi för med oss själva och varandra, med tidigare och kommande generationer, med andra kulturer. Kulturens samtal rör frågor som: Vad är det att vara människa? Vad är ett gott liv? Vad är rättvisa, kärlek eller frihet?
Och det är just detta som jag ser som den största gåvan ett Konstens Hus kan ge till Kungsbacka med omnejd. Ert Konstens Hus kan bli en plats där vårt gemensamma samtal förs med respekt och omtanke. En plats att inspireras av och att få göra sin röst hörd på. En plats där vuxna och barn kan växa och upptäcka nya sidor av sig själva, där vänskapsband kan knytas och nya insikter kan fås.
Ett Konstens Hus kan vara fristaden dit man söker sig för att få tröst, glädje, nya krafter eller bara ett avbrott i vardagen. Medan jag läste texterna på er hemsida återfick jag känslan från när jag var barn i Lund på 1970-talet. Då var faktiskt Lunds Konsthall en av de viktigaste platserna för mig – tillsammans med Stadsbiblioteket, biograferna samt diverse godis- och skivbutiker, förstås.
Jag köpte gärna godis, biobiljetter och skivor när jag hade pengar, men till biblioteket och konsthallen hade jag alltid råd att gå. Inträdet kostade ingenting då, och gör det nog fortfarande inte.
Konsthallen låg och ligger på Mårtenstorget mitt i Lunds centrum. Det går nästan inte att missa den. Och eftersom dörrarna nästan alltid stod på vid gavel och det lyste så inbjudande där inne så steg man liksom bara på. Jag var själv inte så särskilt konstintresserad – från tidig ålder var musiken det viktigaste i mitt liv – men jag gillade att vara på konsthallen ändå.
Jag minns speciellt en utställning med Hyperrealism där tavlorna var så detaljerade att man trodde att de var fotografier ända tills man kom tätt inpå. En samlingsutställning med den danske vildmannen Jørgen Nash, islänningen Erro, Barbro Bäckströms stålnätsskulpturer och Man Rays kvadratmeterstora fotokonstverk stannade också kvar i mig.
Men det som lockade mest var nog framför allt känslan av att på den här platsen är allt möjligt. Här kan världen visa sig vara nästan hur som helst, och här finns människor som kan vara både mycket lika och mycket olika mig själv. Att det var stort och rent och mycket färger var viktigt.
En bekant till mig, som faktiskt blev uppburen bildkonstnär som vuxen, berättade en gång att han först blev intresserad av konst när han vid ett museibesök med skolan insåg att det fanns tavlor som var större än han själv var!
Själv blev jag varken bildkonstnär eller speciellt kunnig på området, men konsthallsbesöken bidrog definitivt till min lust att uttrycka mig. Och det var faktiskt på konsthallen jag såg min första rockkonsert, med Janne Schaffer, som elvaåring 1973.
Jag tänker på dagens elvaåringar i Kungsbacka och önskar att de kan få samma kravlösa, livsbejakande och fantasieggande ingång till kulturen som jag själv fick.
Kanske kan Konstens Hus ge dem det. Er programförklaring speglar onekligen många av mina egna ståndpunkter och övertygelser. Och, vågar jag gissa, som i princip alla yrkesverksamma kulturskapare i KLYS medlemsförbund delar. Men vi har tyvärr inte bara attityder och ambitioner gemensamt, utan också bekymmer.
Förmodligen har det nästan alltid varit så, men kanske i synnerhet just nu, att kulturens främsta bekymmer är pengar. Just nu verkar det vara ont om pengar i princip överallt. Ert initiativ framstår faktiskt som ett ljus i ett annars ganska mörkt Kultursverige.
Men varför är det så? Varför blomstrar inte kulturen när vi behöver den som mest?
Ett problem är att kulturen ofta ses som ett område man kan spara in på när annat behöver prioriteras. Så gott som dagligen ser vi hur kulturen ställs mot annat i budgetar på statlig, regional och kommunal nivå. Folkbildningens medel överförs till brottsbekämpning och försvar, offentligägda konserthus säljs för att säkra resurser till omsorgen, biblioteksfilialer läggs ner för att ge skolelever nya gymnastiksalar.
Och det är ju inte så att allt detta andra inte är nödvändigt. Felet ligger i att se kultur enbart som en kostnad. Något som tär på samhällsekonomin, och som inte har något berättigande om den inte genererar biljettintäkter, restaurangbesök och hotellnätter på Taylor Swift-nivå.
Rektorn för Handelshögskolan i Stockholm heter Lars Strannegård, och är en klok person. Lars Strannegård vet dessutom garanterat mycket mer om ekonomi än vad jag gör, så därför tänkte jag citera en debattartikel av honom ganska utförligt:
”Ekonomi handlar om hushållning av resurser, och resurser är detsamma som verktyg för att uppnå något. […] Men målet med resurser, oavsett om de tillhör en individ, ett företag, en kommun eller en nation, är att de möjliggör för människor att leva innehållsrika liv. […] I kulturens värld kan det uttryckas som att ekonomi är ett medel och kultur är ett mål. Kultur bär upp samhällen och gör dem innehållsrika; kultur bidrar med meningsfullhet.
[…] Det är i det här sammanhanget som det blir befängt att ställa frågan hur kultur kan skapa ekonomi. Frågan borde ju vara precis den motsatta; hur kan vi använda ekonomiska medel till att skapa så mycket bra konst och kultur som möjligt?” (Kulturdebatt, DN 26/9 2023)
Jag önskar er all lycka med visionerna, med konsten och med pengarna. Ni har en stor uppgift framför er, och som ord på vägen tänkte jag citera en av det förra århundradets vackraste svenska sångtexter, skriven av en annan klok man, nämligen Tage Danielsson. Jag sjunger dem inte, men ni kan nog höra melodin inom er ändå:
Vi som satts att leva i besvikelsens epok
Ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att även om det blåser lite kallt
Tro på det vi trodde på – trots allt!
Tack!
På bilden: Mårten Sandén, KLYS ordförande
Foto: Thron Ullberg