1974 brukar betraktas som startskottet för den nationella kulturpolitiken. Förra året fyllde den 50 år, och det uppmärksammades på en rad olika sätt. I september släppte nätverket Koalition för kulturdebatt, där KLYS ingår, antologin När taket rasar in – verkligheten och kulturpolitiken (Bokförlaget Atlas), som förutom att sammanfatta kulturpolitiken 50 år även belyser dagens utmaningar. Vad i kulturpolitiken fungerar idag? Vad fungerar inte? Vilka förändringar krävs för att möta dagens utmaningar inom konst och kultur? I KLYS bidrag till antologin möter ordförande Mårten Sandén fyra kulturskapare inom olika konstområden. Vi kommer här att publicera intervjuerna ett konstområde i taget. Läs gärna! För dig som vill läsa vidare finns antologin att köpa i bokhandeln.
Tanken med KLYS fyra antologitexter är att ge en inblick i kulturskapares villkor och vardag. Eftersom det ryms många verkligheter inom KLYS 14 medlemsförbund blir urvalet med nödvändighet begränsat. De yrkesverksamma medlemmar vi har valt att intervjua representerar våra fyra konstområden Ord, Ton, Scen och Bild, men naturligtvis kan de inte ensamma ge en komplett bild av de vidsträckta kulturella fält de ingår i. De ämnen som återkommer i samtalen, som finansiering, konstnärlig frihet, sociala villkor, yttrandefrihet och konstens förhållande till samhället i stort, är också KLYS centrala frågor.
KLYS träffar konstnären Cristian Quinteros Soto i hans ateljé i Upplands Väsby, inte långt från Rotebro där han växte upp, och där han nu bor med sin familj. Det är en praktiskt ordnad plats, nästan helt utan utsmyckningar förutom Cristians egna skisser, med fullt fokus på utveckling av idéer.
”Sedan min examen 2021 har jag varit konstnär på heltid. Jag undervisar på folkhögskola dels för att dra in pengar, dels och främst för att jag tycker att det är roligt. Just nu har jag ett tvåårigt stipendium från Konstnärsnämnden, och har nyss kommit ur en ganska lång utställningsperiod.
Jag skulle säga att minst hälften av min inkomst är stipendier, främst från Konstnärsnämnden. Jag söker stipendier flera gånger per vecka, allt från residens- och resestipendier till arbetsstipendier. Det är ett pussel. Den andra hälften kommer från det konstnärliga arbetet. Jag har inga fysiska verk att sälja, men det är arvoden för workshoppar, performance och panelsamtal, utställningsarvoden eller beställningar på verk.
Jag är inte ännu på den nivån att Moderna Museet köper mina filmer, och en privat samlare skulle nog aldrig köpa dem. Om en institution köper betalar de en utställningsersättning som utgår från den standard som Konstnärernas Riksorganisation, KRO, har satt.
Jag har ställt ut regelbundet sedan jag tog examen, så det här är första gången sedan 2021 som jag inte har en pågående utställning någonstans. Det är min favoritdel av yrket, att utforska och prova saker.
Det spännande med konst är att det alltid finns nya sätt att ta sig an upplevelser, eller träffa nya människor. Man får pröva sig fram, utan att det är på liv och död. Man kan få tänka på alternativa sätt utan att riktigt veta vad slutprodukten ska bli.
Ibland kan man få ersättning för att förbereda eller producera en utställning. Då får man kanske en månadslön som man kan fakturera. Den månaden, då man kan arbeta med utställningen, betyder ju allt kvalitetsmässigt. Då behöver jag inte hålla på att söka stipendier eller brödjobb för den månaden, jag kan tacka nej till andra jobb och ha tid till utställningen. Jag kan fokusera och verkligen sitta och jobba, så det betyder egentligen allt.
Jag har insett att min styrka inte ligger i att bygga saker. Jag är inte bra på rent fysiska konstruktioner, och det tar tid och kostar väldigt mycket pengar. Men om man inte bygger själv behöver jag en produktionsbudget för att kunna få det gjort ändå.
Jag är den sortens konstnär som har lyxen att kunna experimentera utan att det finns ett omedelbart vinstsyfte. Det konstnärliga värdet i sig tillmäts ett värde, så att säga.
Jag tycker att den konst jag gör, till exempel att utforska metoder för att normalisera blicken på kroppar, innefattar ett omsorgsbyggande arbete. Mitt arbete är ett samtal både med den svenska historien och det pågående, men det kanske inte blir en tavla som går att sälja. Det är kanske inte så konkret.
Men om den typen av mer abstrakt utforskande försvinner så försvinner också väldigt många tankar från oss som mänsklighet. Hur vi ska kunna utvecklas för framtiden och hur vi ska se på världen. Det är väl det som är konstnärernas uppgift, att på något sätt tolka världen.
Om det försvinner pengar från det fria konstskapandet så förändras förutsättningarna att vara utforskande och tolkande. Om allt bygger på att det ska skapas färdiga, konkreta projekt så tvingas man att ha tydligare åsikter. Mer radikala åsikter, vilket gör att det i slutänden blir en radikalisering av absolut allting. Jag har jättesvårt för att mitt arbete skulle bli en del i en polariserad debatt, för det är inte syftet.
Den föreslagna sammanslagningen mellan Kulturrådet och Konstnärsnämnden riskerar att leda till den sortens effekter. För att få stipendium eller bidrag måste jag då säga väldigt tydligt: Jag vill göra det här för att det är till exempel antirasistiskt. Jag kan inte fortsätta tänka i de mer utopiska banorna som konsten kräver, men då försvinner ju också nyfikenheten. Då försvinner hela tanken med konst för mig.
Jag tror att det är just den här mjukheten, den här ovissheten hos konsten som jag tycker är lockande. Om jag tvingas vara tydlig och polarisera frågorna från början försvinner mycket av arbetets essens för mig.
När jag gjorde mer traditionella utställningar, med fysiska verk, så var det jättekul att gå på vernissagen. Men sedan lämnades verken där och jag fick inte interagera med dem längre. Då var det ju mycket roligare att vara i utforskningsdelen, när jag bastade och pratade med folk, så jag började undra varför jag inte fokuserade på den sociala praktiken i stället.
I Badsäsongen, det huvudprojekt jag arbetar med nu, är omsorgsbyggande ett centralt begrepp. Badsäsongen som projekt är ganska typiskt för hur jag ser på konsten. Badsäsongen är att man bastar och badar tillsammans, och då går vi över de gränser som kön, sexualitet, ålder och socioekonomisk situation utgör.
Vi möts nakna och med omsorg om att skapa den här säkra platsen som inte finns i andra sammanhang. Bastun blir en av få platser i världen där man möts över de gränser vi i vanliga fall förhåller oss till. Utanför kan man vara rädd för den andre, men här välkomnas den andre, vilket gör det hela till en utopisk idé: Tänk om man drog ut det över resten av världen, om man skulle bete sig så här? För mig är det omsorgsbyggande, och det fungerar utifrån en sorts närhetsprincip.
Säg att det kommer in en person som rasifieras. I bastun blir det svårare att bete sig dåligt mot den personen. Eller mot äldre, eller yngre. Det märks också efteråt, när folk skjutsar varandra i sina bilar för att de ska åt samma håll. Ofta människor de aldrig hade släppt in i sin bil annars. Den sortens omsorgsbyggande process är superintressant att få ta del av, och fundera över vad vi kan lära oss av den. Kanske kan andra kopiera metoden, och bygga den på fler platser? Är det ett sätt att bjuda in människor? Kan det här bli någonting större?
Ekonomiskt är ju tyvärr ett sådant här projekt inte någon bra idé, och därför behövs Konstnärsnämnden och alla de här stipendierna.
Från människor som inte jobbar med konst har jag mest fått positiva reaktioner, men jag vet ju att vissa tycker det är galet. Dels som metod, men också som yrke. Så du bastar och badar som yrke? Det kan vara svårt att ta in. Jag försöker förklara att det har flera lager.
Konsten kan vara ett sätt för samhället att pröva nya tankar, men om Badsäsongen ska kunna bli ett projekt för Kulturrådet krävs ett utvecklingsarbete. För det utvecklingsarbetet passar Konstnärsnämnden bättre. Om jag ska söka pengar från Kulturrådet måste syftet bli tydligare, fler människor behöver bli involverade och ha tydliga roller. Badsäsongen är inte färdigt för det ännu, och om det inte får utvecklas i sin egen takt kanske det aldrig kan bli ett projekt för Kulturrådet.
Jag söker alla typer av stipendier, även från privata stiftelser. Det man kan säga är att den struktur som Konstnärsnämnden har – med erfarna experter och ett omfattande arbete mot jäv, stor transparens vad gäller ansökningar, armlängds avstånd och rättvis behandling – blir svår att upprätthålla i privata stiftelser.
Även nu finns det definitivt en vinst med mitt arbete, men jag vet inte om det är en ekonomisk vinst. Egentligen tror jag att det är en ekonomisk vinst för samhället i det långa loppet, men belöningen för mig är att jag får vara en del av ett kreativt arbete. Om den form av statligt stöd som finns nu försvinner, går det inte att genomföra det här konstnärskapet. Inte som det ser ut just nu, i alla fall. Då skulle jag kanske få fotografera mer. Jag vill ju hålla på med konst, men inte till vilket pris som helst. Jag hade inte fotograferat bara för att fota, då kunde jag gå till ett vanligt jobb.
Min dotter går på förskolan fem timmar varje vardag, så jag har de fem timmarna på mig att jobba. Min fru arbetar heltid, och drar en stor del av det ekonomiska lasset. Hon har ett traditionellt jobb, inom ett icke-konstnärligt fält.
Jag fick avvakta med att starta företag för att få en högre sjukpenninggrundande inkomst. Ett typiskt konstnärs-life hack. Efter den här deklarationen kommer min SGI att sänkas, för jag fakturerar inte lika mycket som tidigare och stipendier räknas ju inte som inkomst.”
På bilden: Cristian Quinteros Soto
Foto: Cristian Quinteros Soto