Maj månads ordförandeord är hämtat från KLYS årsbokslut för 2022, som du kan läsa i sin helhet här.
Pandemirestriktionerna hade precis släppt när Putins Ryssland invaderade Ukraina. Är inte det en rimlig första mening för en sammanfattning av året?
År 2022 var ett väldigt innehållsrikt och intensivt, men samtidigt ett mycket tungt och oroligt år. Samtalen med våra nya vänner, kollegorna på flykt undan kriget, den ständiga rapporteringen om krigets fasor och om hur Ukrainas kulturarv förstörs och plundras, har satt en mycket mörk grundton.
Det var också valår. Under Folk och Kultur lanserade vi vårt valprogram och aldrig har väl KLYS sociala flöden varit vackrare? Helt tack vare Transfer Studios fantastiska, grafiska återväxtvärld. Fem ledamöter i KLYS arbetsutskott presenterade var sin programpunkt och inbjudna politiker gav sina reflektioner. Kulmen för vårt valarbete ägde rum i april, då vi genomförde vår stora, välbesökta konstnärspolitiska konferens Kulturens växtkraft på Moderna museet i Stockholm, och där vi fördjupade diskussionen kring punkterna i vårt valprogram.
Inför valet gjorde KLYS också en partipolitisk enkät och i några partiers svar återfanns resonemang om att kulturskapare behöver stå friare från offentlig finansiering, som ett sätt att säkra konstnärlig frihet.
Kulturanalys rapport Så fri är konsten har här tolkats alltför snävt enligt mig. Som att det inte går att hålla armlängds avstånd inom kulturpolitiken och att konsten därmed inte kan stå fri när den har offentligt stöd.
På lokal nivå har det under året funnits flera dåliga exempel på för korta politikarmar, där politiker lagt sig i både luciatåg och sagostunder. Men läser man vad Kulturanalys verkligen skriver i sin sammanfattning, så säger de faktiskt inte att det inte går att hålla politiskt avstånd till kulturlivet. De säger att man behöver utforma den politiska styrningen så att den konstnärliga friheten inte påverkas negativt:
Samtidigt bedömer Kulturanalys att inriktningen på mycket av den kulturpolitiska styrningen är rimlig i förhållande till såväl självständighetsmålet som de kulturpolitiska målen som helhet. Kulturanalys ifrågasätter exempelvis inte behovet av att styra kulturpolitiken i syfte att skapa förutsättningar för breddad delaktighet, professionellt utövande av både kvinnor och män, kultur i hela landet eller utövade inom olika genrer. Däremot bör denna styrning utformas och genomföras så att negativ påverkan på den konstnärliga friheten undviks.
(Så fri är konsten, s. 11)
Konstnärlig frihet är ett av fundamenten i en fungerande demokrati. För att säkra den friheten behöver en kulturpolitiker vara aktivt närvarande i sitt arbete – inte för att själv tycka och lägga sig i innehållet, utan för att skydda de som skapar.
Om politiker istället väljer att lämna kulturskaparna ifred, till sitt eget öde utan stöd, så kommer den konstnärliga friheten att krympa. Särskilt för de kulturskapare som modigt trampar längst fram på nya spännande stigar dit kommersiella inte – kanske aldrig – vågar sig. Det vill säga de kulturskapare som i dag lägger grunden för morgondagens kulturarv.
Frihet förutsätter trygghet och just nu ser vi flera viktiga politiska initiativ som – om de fastställs och får verka långsiktigt – kommer att stärka den konstnärliga friheten framåt. Vi har den uppdaterade upphovsrättslagen som vi hoppas kommer att kunna leda till skäliga ersättningar på den digitala marknaden, vi har den statliga utredningen som ser över möjligheten att inkludera egenföretagare och så kallade kombinatörer i sjukförsäkringssystemet och vi har regeringens satsning på fler långa stipendier till konstnärer.
Däremot kommer återstartsstöden upphöra redan från i sommar och det är alldeles, alldeles för tidigt. Regeringen budgeterade inte för några nya återstartsstöd till fältet i stort för 2023 och kultursektorn är inte återhämtad ännu: publiken är inte tillbaka i samma omfattning som före pandemin, vi har tre årskullar av färdigutbildade kulturskapare som vi riskerar att förlora helt till andra branscher och vi har flera scentekniska yrken där det fortfarande råder stor arbetsbrist efter pandemin.
I den verklighet vi nu lever med krig i vår närhet, med lågkonjunktur och skenande el- och matpriser, är vår största utmaning framåt att få beslutsfattarna att förstå det viktiga i att fortsätta satsa och investera i mer kultur i samhället.
Här hoppas jag att kulturlivets organisationer och företrädare kan gå tillsammans ännu bredare än hittills. Vi behöver nå ut bättre med samtalet om vad ett konst- och kulturvänligt samhälle egentligen betyder för oss som lever i det. Ett samhälle som värnar både samtidskonst och kulturarv. Och vad motsatsen innebär – vad riskerar vi att förlora?
Karin Inde, ordförande KLYS
Foto: Thron Ullberg