1974 brukar betraktas som startskottet för den nationella kulturpolitiken. Förra året fyllde den 50 år, och det uppmärksammades på en rad olika sätt. I september släppte nätverket Koalition för kulturdebatt, där KLYS ingår, antologin När taket rasar in – verkligheten och kulturpolitiken (Bokförlaget Atlas), som förutom att sammanfatta kulturpolitiken 50 år även belyser dagens utmaningar. Vad i kulturpolitiken fungerar idag? Vad fungerar inte? Vilka förändringar krävs för att möta dagens utmaningar inom konst och kultur? I KLYS bidrag till antologin möter ordförande Mårten Sandén fyra kulturskapare inom olika konstområden. Vi kommer här att publicera intervjuerna ett konstområde i taget. Läs gärna! För dig som vill läsa vidare finns antologin att köpa i bokhandeln.
Tanken med KLYS fyra antologitexter är att ge en inblick i kulturskapares villkor och vardag. Eftersom det ryms många verkligheter inom KLYS 14 medlemsförbund blir urvalet med nödvändighet begränsat. De yrkesverksamma medlemmar vi har valt att intervjua representerar våra fyra konstområden Ord, Ton, Scen och Bild, men naturligtvis kan de inte ensamma ge en komplett bild av de vidsträckta kulturella fält de ingår i. De ämnen som återkommer i samtalen, som finansiering, konstnärlig frihet, sociala villkor, yttrandefrihet och konstens förhållande till samhället i stort, är också KLYS centrala frågor.
KLYS träffar Magnus Ödéhn och Tomas Fingal som är Obanteatern och som sedan 1996 spelat barnteater runt om i södra Sverige och har Barnens scen i Malmö Folkets Park som sin bas.
”Vi träffades på Skara skolscen. 1996 spelade vi sommarteater på Skara Sommarland tillsammans med en tredje kollega och vi tyckte att vi skulle ha ett namn. Det blev Obanteatern. Från början tänkte vi oss frilanskarriärer och att spela den här pjäsen en gång per år. Det blev inte riktigt så, så 2003 eller 2004 bestämde vi oss för att göra en ny pjäs och satsa på Obanteatern. Det tog fart och vi har hållit på med barnteater sedan dess.
Barnteater är väldigt roligt att göra och förutsättningarna är bättre. Det finns större efterfrågan på teater för barn. I snitt spelar vi in 75 procent av intäkterna och det verksamhetsbidrag från Malmö stad som vi haft sedan 2012 står för 25 procent. Men det är svårare nu att få pengar över till produktioner. Förr kunde vi hyra in fler tjänster och få mer tid att repetera och spela.”
Hur arbetar ni idag?
”Vi spelar ungefär hundra föreställningar under ett år, av arbetstiden går ungefär hälften åt till att spela och hälften till att administrera. Repetitioner får man försöka skjuta in där det går. Det är sällan vi har haft två månader av repetitioner, men det har hänt. Annars repar vi en vecka, sen måste vi i väg och spela, och sen så kan vi ta tre dagars repetitioner innan nästa spelning. Vi får repa måndag till torsdag och sedan har vi föreställningar de flesta helger, hela helgen.
Det ger ingen bra arbetsro i repetitionerna, men det är ju verkligheten. Vi har inte råd att tacka nej till spelningar. De går alltid före, eftersom vi inte kan prioritera bort en intäkt.
Vi jobbar med ungefär samma personer i varje föreställning, och på senare år har vi alternerat mellan två regissörer. Vi har även samma musiker, eller egentligen en kompositör, med egenskriven musik till föreställningarna.
Så vi är ju både arbetsgivare och kulturskapare. Det står någonstans i kriterierna för att söka verksamhetsbidrag att man ska gynna kulturskapare i Skåne och skapa arbetstillfällen, och det gör vi väl. Det är nog relativt vanligt att teatergrupper hyr in andra kulturskapares tjänster. Det beror förstås på vad grupperna består av. Det finns grupper som består av skådespelare, som vi, eller av skådespelare och kanske en fast regissör. I större grupper är det vanligare att en samling skådespelare och åtminstone en producent uppbär anställning. Vi hade en producent tidigare, när vi hade lite pengar till det, men då avstod vi också från lön till oss själva för att betala den tjänsten. Det var innan vi fick verksamhetsbidrag, så då hade vi inte lön året om, just för att producenten skulle kunna vara anställd. Producenten var inte heller anställd hela året, så då funkade det.
Det dyraste i repetitionerna är ju vi två, och våra löner. Då är det bra att kunna spela parallellt med repetitionerna så att man får intäkter. De regissörer vi har jobbat med hjälper till lite med allt, tillsammans med oss. Man hjälps åt med det där yttre som det kanske inte finns pengar till. Det är väl också en förutsättning att regissören vet hur vi kommer att jobba, innan arbetet drar i gång.”
Hur är Obanteatern organiserad?
”Obanteatern är en ideell förening. När vi startade så kändes det enklast.
Det är många teatergrupper som är ideella föreningar. I Svensk Scenkonst där vi är medlemmar finns liknande teatergrupper. En ideell förening ska ju teoretiskt sett gå plus minus noll.
Vi söker kontinuerligt projektbidrag från Region Skåne och Statens Kulturråd. Ibland får man projektbidrag, ibland inte. Om man har fått projektbidrag ett par gånger kan man bli aktuell för verksamhetsbidrag, eftersom man visar att man inte är en projektinriktad teater som poppar upp lite då och då, utan att man har en kontinuerlig verksamhet.
När vi fick verksamhetsbidrag från Malmö stad sökte vi verksamhetsbidrag även från regionen trots att vi aldrig fått något projektbidrag från dem. Men de vill också att man har fått projektbidrag ett par gånger innan man kan bli aktuell för verksamhetsbidrag. Att vi har funnits i 20 år och har en årlig verksamhet borde ju kanske räcka, men de måste ju också prioritera. Och att man har haft verksamhetsbidrag från regionen är ju ingen garanti för att man får behålla det, även om man fortfarande har en verksamhet.
Nu har vi fast månadslön hela året, och därmed en sjukpenninggrundande inkomst. Det tog tio år att komma dithän. Har du inte verksamhetsbidrag har du inte den säkerhet som gör att du kan anställa folk på ett helt år.”
Hur fungerar det i branschen?
”Det är vi själva som bokar våra hundra föreställningar om året. Vi jagar spelningar, och vissa arrangörer hör av sig själva. Vi finns med i olika digitala, regionala utbudskataloger som till exempel Riksteaterns Scenkonstportalen, där till exempel skolor och bibliotek kan gå in och hitta en föreställning. Om man har fått komma med i de katalogerna så kan man få åtnjuta arrangörernas subventioner. Det fungerar lite olika, att de kanske betalar en del av gaget med regionala medel, eller så betalar de resan och boendet när man turnerar i regionen. Det är lite olika.
Problemet, inte bara för oss antagligen, är att hålla reda på vad som gäller i de olika regionerna. Tänk om det kunde vara nationella regler.
Ofta krävs det att man har någon form av stöd för att ens produktion ska komma med i katalogen. Det är väl lite som en sorts kvalitetskontroll, har du inget stöd så får du inte vara med. Och det betyder att det är stödet som avgör vad som är kvalitet.
Helst vill man marknadsföra så tidigt som möjligt så att man kan sälja in föreställningar i förväg, men det bästa är ju att marknadsföra en pjäs när den är klar. Då vet man ju att det finns bilder, och har man dessutom haft premiär så kanske det till och med finns rörligt material. Det finns alltid en tanke med varför man gör en uppsättning, men den är ju väldigt mycket tydligare när föreställningen är klar.
De här digitala katalogerna måste ju uppdateras hela tiden. Det tar enormt mycket tid, men det är viktigt. Om vi tvingas höja priset med hundra kronor för att inflationen är tio procent måste man in och ändra det. Annars kanske en arrangör vill köpa föreställningen till det gamla priset som står i katalogen, och då går vi back.
Vi spelar ju i hela Sydsverige, upp till Jönköping och Västra Götaland, så det är ju ett antal olika regioner som vi ska hålla koll på.”
Hur ser en vanlig dag ut?
”En vanlig arbetsdag ser olika ut beroende på om det är vardag eller helg. Man lastar, kör några mil – ibland rätt många – och bygger scenen. Tiden från att vi anländer till spelplatsen till att vi spelar brukar vara 2,5 timmar, ungefär. Det är vad det tar att bygga upp scenen. Då hinner man oftast med en fika, om inte tekniken trasslar. När scenen är byggd tar man en liten ”paus”, och då spelar man teater. Sedan fortsätter arbetsdagen med att man river, packar och åker tillbaks. Oftast är man hemma vid fem eller sex på kvällen.
Och den där ”pausen” då vi spelar teater, det är då man ska vara 110 procent. Det är då man verkligen ger av sig själv, för att publiken ska få en så bra upplevelse som möjligt. Framför allt familjeföreställningar när man märker att både den vuxna och barnet har haft roligt tillsammans.
Skådespeleriet är som en liten paus från den övriga arbetsdagen, som är turnémänniskornas vardag med att lasta, köra, lasta ur, bygga, riva, lasta in i släpet, köra hem. Åker man långt undrar man ibland om man inte är mer flyttgubbe än skådespelare.”
Vad skulle vara den största hjälpen i er verksamhet?
”Någonting som hade underlättat för alla som håller på med barnkultur vore kanske en nationell lag om vikten av kultur i skolorna. I Norge, till exempel, verkar det ju vara mer lagstadgat än här. Att lägga turnéerna centralt, som i Norge, har säkert också både för- och nackdelar, men det gör ju att fler får ta del av kultur.
Men om man fick önska helt fritt är det kanske att medvetandet om kulturens funktion skulle öka generellt. Det skulle underlätta vår verksamhet jättemycket om det vi håller på med togs mer på allvar. Nu ber man nästan om ursäkt hela tiden, för att man över huvud taget finns.
Skolorna har många krav på sig som de ska uppfylla, och kämpar ständigt för att hinna med. Men man borde öka medvetenheten hos beställarna om att kultur, precis som skolbibliotek, är en pedagogisk resurs. Kultur kan faktiskt bidra till många olika mål i skolan. Kultur höjer pedagogiken, och det handlar inte om att kulturen ska behandla ämneskunskaper. Teatern är en upplevelse som inte finns i läroplanerna.
Det är ingenting som tar tid från undervisningen, utan det är en del av lärandet.
Men ofta väljer man bort kulturen, om inte föreställningen handlar om till exempel andra världskriget eller koncentrationslägren. Då passar det in i det som ska hinnas med. Kultur kan absolut handla om de sakerna, men då blir det på bekostnad av att låta lekfullheten ta plats. Leken öppnar för ett annat lärande, den ökar förståelsen.”
Varför håller ni på?
”En av belöningarna med att spela teater är ju att man får jobba med det man utbildade sig till. Vi jobbar ju faktiskt med det här, och det funkar, även om det är med mycket magont över hur vi ska få ihop det. Vi vet ju aldrig om vi finns ett halvår in i framtiden. Nu ser hösten faktiskt ganska lovande ut, och nu i slutet av maj vet vi att vi troligtvis har lön året ut. Det visste vi inte i februari.”
På bilden: Magnus Ödéhn och Tomas Fingal
Foto: Obanteatern