Johan Seth är egenföretagare, filmare/producent och en av ordförandena i KLYS medlemsorganisation Oberoende Filmares Förbund – OFF. Den 8 februari deltar han i KLYS och AF Kultur Medias gemensamma seminarium – Kulturskapares villkor på arbetsmarknaden på Folk och Kultur i Eskilstuna. Inför seminariet har KLYS ställt några frågor till Johan, bl.a. om hans erfarenheter som egenföretagare.
Kan du berätta om dina erfarenheter av att vara egenföretagare inom filmproduktion?
En absolut nödvändighet för att jobba med film är att ha ett företag. Då budgetar är ansträngda och ankdammen är liten så vill få företag inom film anställa. Om man som jag värnar om sitt oberoende som producent eller kreatör har man verkligen inget val.
Vad hoppas du få ut av seminariet?
Jag hoppas kunna belysa problematiken med att vara s.k. kombinatör. Hur man som enskild näringsidkare står utanför systemet, samtidigt som man är extremt sårbar på fler än ett sätt.
Jag har lärt mig den hårda vägen hur man ska och inte ska göra och delar gärna med mig.
Vad är aktuellt för dig just nu i rollen som filmare/producent och ordförande i OFF?
Som producent kommer jag nu i mars har premiär på min sjätte långfilm. Det är en dokumentär om livet kring en biograf i Kabul, Afghanistan. Jag har utöver det tre till filmer i olika stadier av produktion.
Som ordförande i OFF är det SFIs (svenska filminstitutet) nya stödordning som just nu står i fokus, d.v.s. hur filmstöden ska fördelas i den nya statliga filmpolitiken. Jag välkomnar att förslaget om ny stödordning leds av orden; utveckling, kontinuitet och kompetens, men det finns en övergripande problematik i synen på vad som är framgång, hur resurserna fördelas, vad som räknas och vilka som styr, som känns allt annat än modern. Svensk filmbransch har stort behov av en sammanhållen nationell vision både gällande vad som ses som kvalitet, mål och hur maktkoncentration kan ses över för att sann tillväxt och mångfald ska kunna ske.
Vad fick dig att börja arbeta med film och produktion?
Jag skulle inte förstå vilken inverkan det hade på mig förrän långt senare, men jag var tolv år gammal och min engelskalärare tyckte det var en bra idé att ta med klassen på bio. Filmen hon hade valt var Ken Loachs film ”Raining Stones”. En film som handlar om arbetarklassen i England. Kanske inte den film man förknippar med skolvisning för sjätteklassare, men något hände. Mitt filmintresse väcktes där.
Av en händelse utbildade jag mig några år senare till ljudtekniker (studio) och fick mitt första jobb inom TV baserat på det. Sen dess har jag jobbat på både stora TV-produktioner och i små dokumentärteam. Att jag började producera själv blev bara en del av en naturlig utveckling då jag inte kunde begränsa mig till en roll. Jag ville vara med i hela kedjan. D.v.s. från idé till färdig produkt, att skapa något.
Foto: Teitur Ardal