Ordföranden har ordet: Tankar efter en vecka i Almedalen

Sonia Hedstrand beskriver i sin krönika i Dagens Nyheter den 28 juni en Almedalsvecka där Sveriges kulturliv befinner sig i turbulent omdaning. Den bilden är lätt att känna igen för kulturskapare och deras företrädare. Nedskärningar och urholkningar av anslag på konst- och kulturområdet och närliggande fält som folkbildningen, accelererar just nu en negativ utveckling.

KLYS står mitt i denna utveckling. Vi ser med stor oro på de rent finansiella besparingarna på våra områden, men kanske ännu mer på den pågående attityd-förändringen vad gäller konst och kultur.

Konsten och kulturen skapar värde i snart sagt alla delar av samhället, men istället för att se detta värde fokuseras det på kostnaderna. Konstens och kulturens oerhörda betydelse för integration, beredskap, folkhälsa, innovation, utbildning och många andra nyckelområden ignoreras till förmån för kortsiktig besparingsiver. Men tanken att den statliga kulturfinansieringen skulle kunna ersättas av privata donationer eller marknadsekonomiska mekanismer bygger på ett ofullständigt resonemang och missuppfattningar.

För det första är en av de viktigaste, och i pengar räknat kanske största, källorna till kulturfinansiering i Sverige kulturskaparnas eget oavlönade arbete. Mycket få medlemmar i KLYS-organisationerna når upp till det som skulle betraktas som skälig ersättning inom andra yrken. Genom att tjäna mindre – och dessutom ha sämre sjukförsäkring, pensioner, anställningstrygghet, etc – donerar kulturskaparna i princip av sina personliga tillgångar till det gemensamma. Ingen diskussion av kulturell finansiering kan bli rättvis utan att ta hänsyn till detta.

För det andra fungerar de delar av kulturskapandet – som lämpar sig för det – redan idag på samma marknadsekonomiska premisser som varu- och tjänsteproduktionen i andra branscher. Många skönlitterära verk, biofilmer eller teaterföreställningar, musikproduktioner eller läroböcker för skolan finansierar sig själva genom att enskilda vill betala för dem.

Ändå krävs att det offentliga, för vårt gemensamma bästa, tar ansvar för kulturskapandet. Och för att inse varför måste man förstå den kreativa processens egenart.

Konstnärlig utveckling och nyskapande är svårt att effektivisera. En idé går inte att omsätta i en marknadsmässig – eller ens begriplig – produkt utan ett omfattande utvecklingsarbete. Så är det bara, och på andra områden accepterar vi den tanken utan protester. Alla begriper att ett effektivt läkemedel inte kan hamna på apotekshyllorna utan många år av grundforskning och testning. Lika självklar är tanken att en lag inte kan träda i kraft utan noggranna förarbeten, utredningar och demokratisk debatt.

KLYS vill understryka att samma principer gäller för kulturskapande. Frihet att utforska, att pröva och förkasta är en fullständigt avgörande del av den konstnärliga processen. Utan den friheten kan kulturskapandet inte bibehålla sitt konstnärliga och samhälleliga värde, och det färdiga resultatet aldrig bli mer än en blek kopia av något redan existerande.

Mårten Sandén, ordförande KLYS

På bilden: Mårten Sandén, ordförande KLYS
Foto: Thron Ullberg

Relaterade artiklar

Defensiv budget tär på landets kulturliv

Finansieringsförslag innebär krympt public service

Sveriges kulturliv behöver fler finansieringskällor, inte färre