Svante Weyler är från den 1 januari 2020 ny styrelseordförande för Kulturrådet. Svante har en bakgrund som bland annat redaktör och förläggare, 2007 startade han Weyler förlag som han drev fram till pensioneringen 2019. Svante har därutöver också skrivit två böcker, arbetat som Sveriges Radios korrespondent i Berlin, gjort översättningar och skrivit för tidningar. Svante besökte KLYS arbetsutskott vid ett videomöte den 28 september. I samband med besöket gjorde KLYS en intervju med honom.
Hej Svante och tack för att du tar dig tid för att svara på våra frågor! Vad tar du med dig in i ordföranderollen för Kulturrådet från ditt tidigare arbetsliv?
Två saker framför andra: ett starkt engagemang för den svenska kulturpolitiken och för att dess strukturer ska behålla sin styrka och sin legitimitet. Och sen, mot bakgrund av att jag har jagat publik och läsare hela mitt liv, en stark inriktning på åskådare, läsare, lyssnare.
Hur ser du på ditt uppdrag som styrelseordförande för Kulturrådet och vad tror du kommer att vara utmärkande för dig som ordförande?
Det är en post som kanske blir som viktigast i stark vind, framför allt motvind. En sån upplever vi just nu under pandemin, en sån kan komma i ett förändrat politiskt läge. Vad som kommer att utmärka mig vet man däremot inte förrän efteråt, eller hur?
Kulturen står inför stora utmaningar i och med Coronapandemin. Om du skulle våga dig på att sia om de kommande åren för kulturen, hur ser din analys ut då?
Behovet av starka kulturella uttryck kommer att vara lika starkt som tidigare, sättet att tillfredsställa dem kanske kommer att ändras eller måste ändras. Och den påskyndade tillvänjningen vid kultur på nätet, också av högsta kvalitet, den kommer naturligtvis att få följder, kanske mest oroande är den påverkan den haft på människors lust att betala för kultur. Den lusten måste vi utmana, bäst genom högsta kvalitet på det konstnärerna gör och institutionernas förmedling av det.
Hur ser Kulturrådets arbete ut framöver med anledning av pandemin?
Det sker just nu, inför den andra omgången av krisstöd, en oerhörd kraftsamling på Kulturrådet för att klara av detta parallellt med den ordinarie hanteringen av ansökningar och bidrag. Kulturrådet rekryterar också tillfälligt nya medarbetare och förhoppningsvis lär vi oss alla också nytt.
2009 ändrades de kulturpolitiska målen från 1974 och man lade bland annat in ett mål om att ”alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet”. Hur ser du på den målsättningen?
Den kan man bara jubla åt. Jag har aldrig träffat en framstående konstnär som inte varit angelägen om att bli hörd eller sedd. Det är i själva verket ett tecken på kvalitet och seriösa avsikter. Det är en ambition hos konsten som ett Kulturråd måste ställa sig bakom. Att ambitionen delas av politiken är bara bra. Det är en självklar sak att publiken sen kan och ska se olika ut och vara olika stor.
En av de största kulturpolitiska reformerna sedan 1974 är införandet av den så kallade kultursamverkansmodellen, och därigenom framväxten av en allt mer självständig regional kulturpolitik. Hur ser du på modellens utveckling hittills och balansen mellan nationell och regional kulturpolitik i framtiden?
Jag håller fortfarande på att lära mig hur den funkar och vad den eventuellt har för brister. Jag ska erkänna att reformen när den infördes var närmast ogenomskådlig för en utomstående utan specialintresse för kulturadministration. En stor fördel i Kultursamverkan är framväxten av ett kommunalt och regionalt ansvar för konsten och kulturpolitiken. Nu kan ingen längre eller lika enkelt peka på staten och säga att vi borde bygga daghem för pengarna som går till opera eller köpa nya bussar för kulturskolepengen. Men nästa år utsätts den här modellen för det hårdaste testet sen genomförandet: hur kommer regioner och kommuner att hantera sitt kulturansvar i ett svårare ekonomiskt läge? Vi kommer naturligtvis att ha förståelse för det svåra läget, men kräva väldigt goda argument för större förändringar i kulturbudgetarna.
Slutligen, har du något tips till KLYS i vårt kommande kultur- och konstnärspolitiska arbete?
Ett enkelt: utgå ifrån att era medlemmar som konstnärer uppfyller ett behov som är mycket äldre och mycket större än det som ett Kulturråd eller en kulturminister eller ett kulturborgarråd någonsin kan tänka ut. Ser man saken så träder man ut på arenan med det självförtroende som en stark och djup kontakt med publiken skänker. Det uppskattar publiken, det uppskattar jag som publik.
Foto: Hans Alm