1974 brukar betraktas som startskottet för den nationella kulturpolitiken. Förra året fyllde den 50 år, och det uppmärksammades på en rad olika sätt. I september släppte nätverket Koalition för kulturdebatt, där KLYS ingår, antologin När taket rasar in – verkligheten och kulturpolitiken (Bokförlaget Atlas), som förutom att sammanfatta kulturpolitiken 50 år även belyser dagens utmaningar. Vad i kulturpolitiken fungerar idag? Vad fungerar inte? Vilka förändringar krävs för att möta dagens utmaningar inom konst och kultur? I KLYS bidrag till antologin möter ordförande Mårten Sandén fyra kulturskapare inom olika konstområden. Vi kommer här att publicera intervjuerna ett konstområde i taget. Läs gärna! För dig som vill läsa vidare finns antologin att köpa i bokhandeln.
Tanken med KLYS fyra antologitexter är att ge en inblick i kulturskapares villkor och vardag. Eftersom det ryms många verkligheter inom KLYS 14 medlemsförbund blir urvalet med nödvändighet begränsat. De yrkesverksamma medlemmar vi har valt att intervjua representerar våra fyra konstområden Ord, Ton, Scen och Bild, men naturligtvis kan de inte ensamma ge en komplett bild av de vidsträckta kulturella fält de ingår i. De ämnen som återkommer i samtalen, som finansiering, konstnärlig frihet, sociala villkor, yttrandefrihet och konstens förhållande till samhället i stort, är också KLYS centrala frågor.
KLYS träffar Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottenskuriren (VK), som är utbildad på en tvåårig utbildning i kulturjournalistik i Umeå. Direkt efter examen 2006 började hon jobba på VK.
”I vissa perioder blir den lokala kulturjournalistiken väldigt integrerad med kommunpolitik och den vanliga nyhetsbevakningen. Runt kulturhuvudstadsåret för tio år sedan, till exempel, blev kulturen en kommunpolitisk angelägenhet som krävde en annan typ av nyhetsbevakning. Hela projektet knöts också till en storskalig stadsomvandling som inbegrep arkitektur, bostadspolitik och frågor om hur vi bygger samhället. Då gick kultursidan in i hårdare frågor om kommunal fördelningspolitik och på nyhetssidorna blev det mycket mer kulturpolitik.
Min erfarenhet är att saker nästan aldrig får något stort genomslag på kultursidan. Det kan skrivas om något i ett par veckor, och det småputtrar lite, men om det plockas upp på nyhetsplats registreras det tydligare. Vi ser sådant ganska tydligt eftersom en stor del av läsekretsen är digital och vi kan följa klick och så vidare. Alla avdelningar har sina mål för vilken trafik man förväntas uppnå. Kulturens mål är väldigt lågt satta, det finns förståelse för att det inte går att kräva samma siffror av kulturmaterial. Allt mäts väldigt noga, och det är något man måste förhålla sig till.
Jag är glad att få vara på en tidning där jag får jobba ostört. En artikel på kultursidan kan vara extremt mycket värd fast det bara är 200 personer som klickar på den, medan en vanlig nyhetsnotis kan sticka i väg till det femtondubbla. Vi jobbar med olika typer av material och man bygger relation och relevans på olika sätt.
Jag känner att den kulturjournalistiska verksamheten är högt värderad här på redaktionen. Det har nog mycket att göra med VK:s tradition och hur ägarstrukturen sett ut genom alla år. Kultur- och opinionsmaterialet har haft hög status och fått vara fredade avdelningar. Bildningsidealet är högt, med hela folkbildningstraditionen som är stark i Västerbotten. Sedan är vi en universitetsstad med högutbildad befolkning som kräver och förväntar sig ett bra kulturmaterial. Och vi har ju tunga institutioner i kulturlivet som ska bevakas, som allt annat vi bevakar. VK jobbar med tre delar. Kulturkritiken, idédebatt och kulturnyheter.
En utmaning är att Västerbotten är stort. Ändå händer det jättemycket ute i länet. Riksteatern, Västerbottensteatern, Norrlandsoperan och de fria grupperna turnerar flitigt.”
Vad betyder de lokala kulturinstitutionerna?
”Ur yrkesverksamma kulturskapares synvinkel tror jag att institutionerna i Umeå och Västerbotten betyder extremt mycket. Kanske inte främst för arbetstillfällen. De stora utställningarna på Bildmuseet och de stora gästspelen på Norrlandsoperan är ju ofta av nationell och internationell karaktär.
Västerbottensteatern har dock en fast ensemble av skådespelare som ju bor på plats. Men bara att institutionerna finns och drar till sig folk gör att det skapas nätverk och levande infrastruktur som kommer alla till del. Man kan komma in och jobba i olika projekt på institutionerna. Många konstnärer är verksamma på museerna som utställningsproducenter eller med mer tekniska arbetsuppgifter.
Västerbottens museum, Norrlandsoperan och Västerbottensteatern är finansierade av region och kommun, samt statliga pengar genom kultursamverkansmodellen. Bildmuseet ägs av Umeå universitet och har såväl statligt som kommunalt stöd. Även de fria teatergrupperna har offentligt stöd. Några privata institutioner som spelar någon större roll har vi tyvärr inte.”
Finns det någon privat finansiering av kultur i Västerbotten idag?
”Att ersätta den offentliga finansieringen av kultur med finansiering genom stiftelser och privata initiativ hade inte fungerat i Västerbotten. För att säkra ett fritt och oberoende kulturliv skulle man behöva fasa in det väldigt försiktigt och ha en hög medvetenhet hos alla parter om hur det går till. Jag kan inte se att det skulle gå och jag ser inte några uppenbara kandidater som kan ta över den offentliga finansieringens roll.
Framför allt på konstsidan är det jätteproblem, och under de senaste fem åren har de privata galleristerna nästan försvunnit från stan. Folkuniversitetet har en amatörteaterverksamhet, Verket är stöttat av kommunen. Privata teaterscener finns det absolut inga, och musikscenerna har flyttat ut på krogarna. I någon mån har de privata krogscenerna blivit en spelplats.
Umeå Open som lades ner för några år sedan drevs av Kulturföreningen Humlan som fortsätter att arrangera andra festivaler och spelningar, nu senast festivalen Ditt kvarter. House of Metal och Jazzfestivalen är två av de större festivalerna med kommunalt
stöd, samt Brännbollsyran som är i särklass störst.
Littfest startade några år innan kulturhuvudstadsåret, i ganska liten skala. De har vuxit sedan dess, men sysselsätter inte så många kulturskapare utom just under festivalerna. Littfest har väl en och en halv tjänst över året. Kulturföreningen Pilgatan är skild från serveringen Bokcafé Pilgatan, och har föreningsstöd från kommunen.
Kulturhuset Väven och deras programverksamhet är extremt viktiga. De är en av huvudådrorna inom den lokala kulturen, de jobbar mycket och det är stabilt och tuffar på. De har författarbesök, seniorverksamhet och annat.
I och med att Väven byggdes samlade man programverksamhet i samma kluster. Man jobbar både med biblioteksarrangemang
och Kvinnohistoriskt museum, och Vävenscenen gör att det blir ganska integrerat för publiken. Man går till Väven och där händer det kultur, typ. Att lägga flera viktiga forum för kultur på samma ställe ger synergieffekter. När man ska på Folkets biopasserar man genom biblioteket, och det är klart att någonting händer när folk rör sig. Det blir möten och man ser andra saker.
Kulturhuvudstadsåret i Umeå satte i gång saker. Man använde kultur som en motor för tillväxt och attraktion och nu reser ju folk hit, går på evenemang, äter på någon av alla tusen nya restauranger som har öppnat i stan.
Skellefteå står kanske inför en ännu större framtida förvandling än Umeå. Det är superspännande, men inte helt enkelt att förhålla sig till som kulturbevakare.
Det allmänna sättet att prata om kultur är att det måste finnas något att göra, det måste finnas evenemang, förströelse, underhållning på något sätt. Jag tänker mig snarare kulturen som samhällsberättare. Att det också i kulturjournalistiken och kulturkritiken finns en fördjupande kritisk blick på det som sker. Det är så jag tänker att kultur och kulturbevakning behöver hantera stora samhällsskeenden.”
Vad finns det för rörelsemönster för kulturen inom länet?
”Länet är verkligen enormt geografiskt utbrett, om man tänker på Vilhelmina, Dorotea, Fredrika och så. Där har starka och aktiva lokala riksteaterföreningar varit motorerna för kulturen.
Jag har inte märkt några tydliga rörelser mellan Umeå och Skellefteå bland de yrkesverksamma kulturskaparna. Det jag har observerat av flyttmönster är att efter pandemin kommer en del tillbaka till Umeå efter x antal år i Stockholm eller någon annanstans. Men det är inga större rörelser bland de fria kulturarbetarna.
Inflyttningen av kulturskapare till Umeå och Skellefteå från Europa och andra kontinenter är också marginell. Genom till exempel Norrlandsoperans symfoniorkester kommer det in en del, som ju bor här under en del av sitt yrkesliv. Men att någon kulturskapare bosätter sig här är så ovanligt att det brukar bli ett reportage.”
Vad är den största tillfredsställelsen med ditt jobb?
”Möten på individnivå, och möten med en värld, är djupt meningsfulla. Annars skulle jag aldrig fortsatt, för det är mycket som är kämpigt och svårt. Att vara på en lokaltidning är att vara ganska utsatt, och som kulturbevakare och kulturredaktör kan det vara knivigt att bygga relationer. Man blir ganska ensam, och behöver vara det för att kunna jobba. De som jag kanske tycker är de mest intressanta människorna i stan är ju kulturfolket, och jag kan inte ha för nära relationer med många av dem. Då blir det svårt för mig att göra mitt jobb.
Kulturen har också ett jättestort privilegium i att få jobba i långa linjer. Jag har fått vara så länge på samma redaktion att jag kan se att det jag började odla för fem år sedan börjar hända nu. Nu får jag delta i samtal som jag var med om att börja försöka föra.
Ett lite deprimerande exempel är att jag larmade ganska högt och ljudligt kring gentrifieringsprocesserna när stan började byggas om. Nu är vi tyvärr där. Stadskärnan är ganska klinisk, ganska medelklassifierad, och scenerna har försvunnit. Det blev en kulturscensdöd, som man kunde se komma.
Återväxten vad gäller ungdomars kulturintresse och kulturutövande är väldigt god här i Umeå. Det är en ung publik som går på arrangemang, vi har ju hela konsthögskolan och dess förgreningar. Musikscenen och musikskapandet är också väldigt livaktiga. Jag tycker verkligen att det blomstrar.
Det jag kan vara orolig för är hur man ska rekrytera medarbetare till kultursidan. Det är verkligen en av de stora utmaningarna i mitt yrkesliv.
Eftersom jag är ensam redaktör är jag helt beroende av att mina frilansmedarbetare vill och kan skriva för mig. Vi behöver hitta nya former för kulturjournalistiken generellt, göra den digitalt attraktiv. Jag behöver kliva in och ta plats i den utvecklingen för att vara relevant, både gentemot redaktionen och läsarna. Om det visar sig att våra läsare vill ha mer ljud eller rörligt material så behöver jag förhålla mig till det, och göra det på ett smart sätt.
Personligen är skrivandet mitt sätt att få känna mig delaktig i något slags större samhällsbygge. Att genom konsten spegla skeenden och berätta om det för andra människor. Man bygger tillsammans någonting som kanske blir bättre, en rimligare värld att vara i. En mer meningsfull värld.”
På bilden: Sara Meidell
Foto: Elin Berge